Bio
Så frisörbesök bokat.
Biobiljetter för "date-night" bokade.
Hemkomstfest planerad och event skapat på fejjan (hur mer officiellt kan det inte bli??)
Mentalt är jag påväg hem. Har så smått börjat checka ut, från mitt jobb och lite i övrigt också. Räknar ner väldigt mycket. Jag räknar halvdagar, jag räknar veckor, jag räknar dagar, jag räknar helger, jag räknar arbetsdagar... Jag räknar allt som går, kan man säga.
Det ska bli skönt att återgå till en mer civiliserad version av mig själv. Där man inte är skitig och håret fett i omgångar för man inte har vatten eller varmvatten eller vattentryck, håret inte ser ut som fan själv, man går runt i samma kläder ständigt och jämt och när man så flitit använder vissa saker går de sönder och de går inte att ersätta direkt. Mina skor är alla på upphällningen (jag tog inte med mig mina finaste och de har redan ett par år på nacken så den här överanvändningen har gjort sitt kan man säga). Här nere spelar det kanske inte så stor roll, eftersom alla ser ut så här, folks frisyrer ser helt koko ut ibland, personer som haft toning eller färg i håret ser ibland lite komiska ut på grund av missfärgningar och utväxter, och vi går alla i samma kläder (ibland lite nötta och trasiga) så man står inte ut så värst.
Ytterligare något som spär på känslan av ofräsch-het, för mig, är att min mage bråkat med mig hela vistelsen. Jag har med mig min magmedicin överallt. Ibland har jag bara magknip, ibland är det betydligt värre, och jag får ransonera min magmedicin till de gångerna det är som värst. Jag vet inte varför jag har de här problemen, om det har med malariamedicinen att göra eller om det bara är så här i största allmänhet. Det ska tydligen finnas någon regel om att det tar 2 månader för magen att vänja sig. Vänner är sjuka i omgångar allihoppa, magen som bråkar, de är inne på sjukhus, och ja... vi är inte vana vid de här basiluskerna.
Men jag kommer sakna mina vänner här nere. Jag hade inte väntat mig att få så pass många bra kompisar. Vi har väl inget annat val än att umgås med varandra, vara varandras mini-familj, men jag hoppas kunna se dem någon gång igen. Att vi inte bara var vänner för att vi inte hade något annat för oss.
Biobiljetter för "date-night" bokade.
Hemkomstfest planerad och event skapat på fejjan (hur mer officiellt kan det inte bli??)
Mentalt är jag påväg hem. Har så smått börjat checka ut, från mitt jobb och lite i övrigt också. Räknar ner väldigt mycket. Jag räknar halvdagar, jag räknar veckor, jag räknar dagar, jag räknar helger, jag räknar arbetsdagar... Jag räknar allt som går, kan man säga.
Det ska bli skönt att återgå till en mer civiliserad version av mig själv. Där man inte är skitig och håret fett i omgångar för man inte har vatten eller varmvatten eller vattentryck, håret inte ser ut som fan själv, man går runt i samma kläder ständigt och jämt och när man så flitit använder vissa saker går de sönder och de går inte att ersätta direkt. Mina skor är alla på upphällningen (jag tog inte med mig mina finaste och de har redan ett par år på nacken så den här överanvändningen har gjort sitt kan man säga). Här nere spelar det kanske inte så stor roll, eftersom alla ser ut så här, folks frisyrer ser helt koko ut ibland, personer som haft toning eller färg i håret ser ibland lite komiska ut på grund av missfärgningar och utväxter, och vi går alla i samma kläder (ibland lite nötta och trasiga) så man står inte ut så värst.
Ytterligare något som spär på känslan av ofräsch-het, för mig, är att min mage bråkat med mig hela vistelsen. Jag har med mig min magmedicin överallt. Ibland har jag bara magknip, ibland är det betydligt värre, och jag får ransonera min magmedicin till de gångerna det är som värst. Jag vet inte varför jag har de här problemen, om det har med malariamedicinen att göra eller om det bara är så här i största allmänhet. Det ska tydligen finnas någon regel om att det tar 2 månader för magen att vänja sig. Vänner är sjuka i omgångar allihoppa, magen som bråkar, de är inne på sjukhus, och ja... vi är inte vana vid de här basiluskerna.
Men jag kommer sakna mina vänner här nere. Jag hade inte väntat mig att få så pass många bra kompisar. Vi har väl inget annat val än att umgås med varandra, vara varandras mini-familj, men jag hoppas kunna se dem någon gång igen. Att vi inte bara var vänner för att vi inte hade något annat för oss.