Mina vänner
Varit ute igår och idag med mina amerikanska vänner och norska vänner. Mina vänner. Vänner jag fått av mig själv. För att jag är jag. Andra personer som jag känner här nere känner jag ibland (till största del) för att jag är kollega till N eller C. Inget fel med det, men de norska, amerikanska och kanadensiska vännerna jag har, de är liksom mina egna, de umgås med mig utan att C eller N är närvarande. Jag kommer sakna dem när jag åker, verkligen. Det är inte alls lika lätt att få vänner hemma som det är här. Dels tyngs inte vi skandinaver så mycket av den skandinaviska återhållsamheten och stelheten här nere. Vi påverkas av ett annat socialt klimat där det är mycket mer accepterat att vara betydligt mer social, pussa på kinden flera gånger varje gång man träffas etc. Mer medelhavsklimat i det hela. Och så klart för att vi är en relativt liten klick med människor som nästan bara får umgås med varandra. Och i viss fall nog inte vill umgås med några andra heller.
Klart jag ska ha en avskedsfest, tycker alla. Jag bara säger "hmmm". Alltså. Jag vet inte om det fattar detta, men jag kommer börja grina. Kan jag inte få tjura hemma sista veckan och sedan dra. Liksom. Försvinna. Usch, jag har redan ångest inför detta. Det har tjatats lite till. Och så kom amerikanarna på ett bra alternativ inför min tveksamhet "du kommer hem till oss och så super vi ner dig så du däckar på planet söndag morgon". Fint, okej då, sa jag.