Sara i Abuja

I morgon är sista dagen på jobbet. Jag förbereder inför den obligatoriska "fika" som vi äter på fredagar. Jag ska laga scones och ha med diverse tillbehör. Tror det blir bra.

Min kollega som jag för närvarande våldgästar, har en drös med dvd-er, bland dessa dvd.er finn "Breakfast at Tiffanys". Och det är en ny favorit. Måste jag inhandla.

Planerna är rätt lösa för fredag och lördag. Jag försöker undvika att bestämma något, så jag slingrar mig mest och vill inte bestämma nåt. Mer vad jag känner för just då. Middag och lite fest verkar det bli i alla fall. Hur, när, var och vilka, är inte så bestämt.

Så åker jag tidigt på söndag morgon och anländer i Stockholm strax innan midnatt. Sedan är det Svedala som gäller.

Det är inte många dagar kvar nu. Vill jag påpeka.

Och jag har redan separationsångest. Är på lite deppigt, lågt humör så där generellt. Försöker hålla uppe intresset för jobbet något så när.

Bor lite inneboende hos min nyinresta kollega de sista dagarna.

Jag har kommit på en sak. Att jag börjat stressa över säkerhetsläget. De som varit här nere längre, de är mer avslappnade, lite mer "jaja", tar det hela betydligt mera med en klackspark. Jag oroar mig. Inte mycket tycker jag, men tydligen oroar jag mig mer än jag vill erkänna för mig själv. På fredagar. Inte särskilt andra dagar, men på fredagar då oroar jag mig. Kanske för att de senaste två sprängladdningarna som gick av gick av på fredagar och för alla "hot" mot generella allmänheten är högre på fredagar. Alla större attentat har skett på fredagar och de varnar även för det i säkerhetsrekommendationerna. Just fredagar är det förhöjd risk. Inte blir det bättre när man ser ökat pådrag runt om i stan med extra säkerhetskontroller en fredag. Söndagar är det ju också föröhöjd risk, men jag skulle inte direkt få för mig att gå i kyrkan, så där finner jag det lugnt också.

Men jag drömmer. Varje natt mellan fredag och lördag verkar jag drömma väldigt mycket, eller jag minns väldigt mycket av det jag drömmer, för jag vaknar ofta och tänker att jag måste upp och kolla internet och se om något hänt, konstant hela natten vaknar jag så. Drömmer att det händer diverse saker. Sover mycket oroligt.

Efter ett tag så distanserar man sig har jag förstått det. Man måste för att kunna leva här nere. Händer det så händer det, ingen anledning att få gråa hår över det innan det har hänt. Man rycker på axlarna till mycket och fortsätter med sina liv, för skulle man inte skulle man gå under, sittandes hemma och isolera sig. Har man gått med på att leva här nere så har man på något sätt accepterat att leva ett liv under dessa förhållanden med betoning på att leva ett liv.

Det är regnperiod här nere vill jag påpeka. Så alla som önskar att jag tog med det nigerianska vädret - think again. :-) Igår var det dock rätt fint och jag fick någon timme vid poolen. Men i övrigt har det varit rätt dåligt väder hela veckan. Förstår det som att det inte kommer bli bättre. Idag regnar det och åskar. Kanske drar bort om en stund, vi får väl se.

Skulle faktiskt iväg och träna idag. Men när det skulle ordnas med skjuts la mobilen praktiskt nog av (eller mobilnätet mer exakt) och så gick det med den träningen. Måste ha skjuts och kan man inte kommunicera med mobilen blir det svårt att arrangera en sådan. Nu kunde jag ju i teorin ställa mig på gatan och ta en taxi. I teorin. Men det innebär i praktiken att jag måste prata med en främmande människa under okontrollerade former och sedan var jag även trött. Så nej, det blev ingen träning.

Men jag har hittat dadlar på affären. Importerade från Libanon, rätt dyra, väldigt gott.

Alla kunde inte dricka vin och äta ost idag. Vilket vi tänkt. Alla i detta läget innefattar ungefär fyra personer (jag, C, L och I), men hur som helst.

Eftersom vi är de mest uppoffrande vännerna, jag och L, så ställde vi stoiskt våra vindrickar-tjänster till förfogande även på fredag så alla får dricka vin, snacka skit och äta ost. För det behöver man göra ibland. Det förstår vi. Framförallt när någon lyckats få tag på en bra ost. Då vallfärdar man och äter upp den för personen i fråga.

Som sagt, det är detox som gäller när jag kommer hem (eller i alla fall lite motion). Tur det snart inte är mer än en vecka kvar...

Min Stewart...

Alltså. Han gör efterrätter åt mig. Inte på begäran. Utan på eget initiativ. Jag försöker hålla mig ifrån sånt... lite halvhjärtat men ändå.

De bara står där när jag kommer hem. Idag stod det en hel paj - typ cheesecake framme. Det är ju snällt. Jag menar... jag ÄLSKAR ju efterrätt.

Men... Jag kommer ju förvandlas till en degklump om han ska börja göda mig med efterrätter samtidigt som jag bara sitter på min kontrosstol, bilstol och barstol. För jag tillhör inte den kategorin människor som kan ställas inför ett kakpaket, godispåse, efterrät - och inte äta upp den. Jag kommer äta upp den. Hela. Själv. Om ingenting händer för att stoppa det. I morgon är det att ta med denna paj och påyvla den på fler människor. Jag har inget annat val. Tur att det är inbokad vin/ost-kväll.

Det är detox som gäller när jag kommer hem. Typ inte dricka vin i parti och minut och äta på restaurang minst en gång i veckan och inte... Ja, you get the point. Jag ska äta... havregrynsgröt och... lax och... dricka... vatten. Jippi...

Färska räkor.

http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-18761399

Jag har en bok kvar.

Och två veckor kvar och är uttråkad. Skulle egentligen vilja läsa, men vad ska jag då göra nästa helg, och - på flygplatsen hem?

I vanliga fall skulle jag gå ut på en promenad så här dags om jag vore hemma. Slå ihjäl lite rastlöshet, men det går inte här. Så jag trampar runt i lägenheten. Har dömt det som troligt att det kanske smäller nåt idag, i alla fall vad jag och en kompis kommit fram till över facebook chatten. Drömde så konstigt i natt och vaknade och bara... "idag händer det nåt". Vi får väl hoppas att jag har fel.

Vi har lika tråkigt båda två, så vi har diskuterat varför man inte lika gärna kan äta pannkakor som våfflor, jo för med våfflor får man krispet. Så när man har cravings efter våfflor, ja då går det inte att ersätta det med pannkakor. Nu vet ni det.

Vi har även etablerat att amerikanerna har en ny modefluga på gång. The sandwich/plate/napkin. Man tar en skiva vitt bröd - och så är det smörgås, tallrik och servett i ett! Mycket mera miljövänligare alternativ än papptallriken och man slipper diska.

Detta uppdagades i fredags då vi var hemma hos the Boston-Compound hos amerikanerna. Det bor bara killar där och de skulle bjuda på en bbq. Det var jag och bland annat lite andra tjejer inbjudna som var med på hajken. Vad som händer är att de ställer fram en form med bara massa korv och kotletter. Det var det hela. Inga tallrikar, inga bestik, inga servetter, ingenting. Bara stekt kött och öl. Bara att hugga en köttbit med händerna och äta, tyckte de. En av tjejerna bara "this is the most dude bbq i've ever been to". Tillslut kom det fram lite bröd, som vi hivade upp vår mat på och försökte äta. Och så var the Sandwich/plate/napkin född.

Så frisörbesök bokat.

Biobiljetter för "date-night" bokade.

Hemkomstfest planerad och event skapat på fejjan (hur mer officiellt kan det inte bli??)

Mentalt är jag påväg hem. Har så smått börjat checka ut, från mitt jobb och lite i övrigt också. Räknar ner väldigt mycket. Jag räknar halvdagar, jag räknar veckor, jag räknar dagar, jag räknar helger, jag räknar arbetsdagar... Jag räknar allt som går, kan man säga.

Det ska bli skönt att återgå till en mer civiliserad version av mig själv. Där man inte är skitig och håret fett i omgångar för man inte har vatten eller varmvatten eller vattentryck, håret inte ser ut som fan själv, man går runt i samma kläder ständigt och jämt och när man så flitit använder vissa saker går de sönder och de går inte att ersätta direkt. Mina skor är alla på upphällningen (jag tog inte med mig mina finaste och de har redan ett par år på nacken så den här överanvändningen har gjort sitt kan man säga). Här nere spelar det kanske inte så stor roll, eftersom alla ser ut så här, folks frisyrer ser helt koko ut ibland, personer som haft toning eller färg i håret ser ibland lite komiska ut på grund av missfärgningar och utväxter, och vi går alla i samma kläder (ibland lite nötta och trasiga) så man står inte ut så värst.

Ytterligare något som spär på känslan av ofräsch-het, för mig, är att min mage bråkat med mig hela vistelsen. Jag har med mig min magmedicin överallt. Ibland har jag bara magknip, ibland är det betydligt värre, och jag får ransonera min magmedicin till de gångerna det är som värst. Jag vet inte varför jag har de här problemen, om det har med malariamedicinen att göra eller om det bara är så här i största allmänhet. Det ska tydligen finnas någon regel om att det tar 2 månader för magen att vänja sig. Vänner är sjuka i omgångar allihoppa, magen som bråkar, de är inne på sjukhus, och ja... vi är inte vana vid de här basiluskerna.

Men jag kommer sakna mina vänner här nere. Jag hade inte väntat mig att få så pass många bra kompisar. Vi har väl inget annat val än att umgås med varandra, vara varandras mini-familj, men jag hoppas kunna se dem någon gång igen. Att vi inte bara var vänner för att vi inte hade något annat för oss.

Från min nuvarande stewart. Han är en riktig fena på det där med matlagning, och jag är alltid nyfiken när jag kommer hem för att se vad han har hittat på idag. Och det är mer eller mindre alltid väldigt gott! Mums! Idag fick jag någon skaldjurspasta, mums och mums! Och så hade han bakat något sockerkakslikande jag antog var efterrätt. Och han har lagat mat åt mig i två veckor utan att upprepa sig. Det gillas. Jag funderar på om jag ska ta med honom hem.

När jag kommer hem ska jag beställa alla böcker jag blogg-länkat fram stort ha-begär till.

Just nu läser jag Den Glömda Trädgården av Kate Morton, och den är rätt bra, men inte så där... "åh jag tror jag dör det är så bra, jag måste bara läsa nästa sida också och se vad som händer, om jag måste lägga ifrån mig den här boken kommer min själ att dö en smula..." Ni vet, så.

Det är nog det som är själva tjusningen med att läsa böcker. Jakten på de där riktigt, rikigt bra böckerna. Där författaren tillsynes öppnar upp hemliga dörrar in i ens innersta och trycker på alla "gilla"-knappar som finns. Det är sällan de där hypade böckerna som ger den upplevelsen tycker jag (Jag menar jag formligen avskydde "En Dag" som var värsta hypade, men det var kanske bara jag, och inte för att jag skulle säga att den nödvändigtvis var DÅLIGT skriven, utan för att jag störde mig på den, från första stund). Utan den där lite oväntade boken, som bara fick följa med hem för att den stod närmast dörren och hade fint omslag och kunde eventuellt vara okej enligt baksidan.

Har några bokbloggar ( är de inte fantastiska så säg) som jag kikar in till likt små smultronställen jag kommer på att jag minns någon gång ibland, och uppdaterar mig på deras boktips. Jag vet att om de rekommenderar en bok, kommer jag tycka om den eftersom vi har samma smak, och ser med förtjusning fram emot att få sätta tänderna i den nya rekommendationen.

People: om ni inte har upptäckt den ännu... Efter Hungerspelen kommer nämligen Jellicoe Road. Bara så ni vet. Jag har den, bara att låna - och ge tillbaks. :-)

Nu ska jag gå och bli oskäligt arg över att jag fortfarande inte har något varmvatten. Varför lägga energi på bomber när man kan fokusera all frustration på varmvattnet som bestämt sig för att spendera all tid i någon annans rör?

Ja någon form av bomb runt någon bil som sprängdes av här tisdags kväll i centralare delarna av Abuja. Inga döda som tur var, rapporter om en skadad, men troligen lindrigt. Högst osannolikt att det ska vara Boko Haram, de brukar vara lite mer ordentliga i sina attentat.

Så ja, livet fortsätter som vanligt får jag väl konstatera.