Sara i Abuja

Om man nu trodde att man skulle slippa en språngmarch för att man satt sig på tåget på Stockholms Central i god tid, icke att förtrösta. SJ to the rescue för allas vårt kolesterol!

Två minuter innan avgång måste SJ ha märkt att det var värst vad alla var i tid, hur ska vi nu göra för att skapa lite oreda och adrenalin? Vi låter de små liven byta tåg! Japp, så hela tåget fick i rask takt förflytta sig till tåget som stod på en annan perrong. Tjoho! Ett slag för folkhälsan. Det är så bra med SJ, de tänker då på allt. 

Hade datorväskan, ryggsäcken, arbetsväskan, shoppingpåsarna, godispåsen och ELLE-tidningen i någon form av grepp och försökte förflytta mig utan att tappa, glömma, eller få nått snott. Lyckades smälla i datorväskan i nästan allas knän på väg till mitt säte. Ni vet de där som sitter på rad längs med en korridor. Jag menar - jag vill ju inte att det ska gå dem obemärkt förbi att de fått äran att resa tillsammans med mig. Då får man på något sätt göra sig känd tycker jag. Och hur blir man på snabbast sätt minnesvärd för en bra tid framöver? Våld! Jag menar - Hitler, bara för att nämna någon, en mycket minnesvärd herre. Säga vad man vill, men han har inte gått ombemärkt förbi.

Det väntar sedan en trolig regndränkt promenad till min bostad. För att där konstatera att jag inte har ett skvatt att äta. Eller göra matlåda på. Jag kommer sucka djupa suckar över mitt öde som jag själv absolut inte är orsaken till. Trolig påföljd kommer bli överdosering på laktrispingviner - vilket jag fått en alldeles för stor burk av. Burken är egentligen till en annan person, men personen vistas inte dagligdags i min lägenhet och vägrar ta med sig burken till sitt eget boende. Slutsats - det är jag som äter upp den. Vilket givetvis denna person är väl medveten om och är hela poängen med att den lämnas kvar. Den enes slankhet är den andres celluliter, som jag brukar säga. Det är då det är tur att SJ finns.